Det finns bara en ras - människan!
Det finns bara en religion - kärleken!
Det finns bara en värld, eller ingen värld alls!

Skrämmande ofta nu för tiden glider jag tillbaka till fantasivärlden jag lämnade för några år sedan. Jag flyter bara och sekunder, timmar tickar iväg alldeles för snabbt. Det känns som om jag inte finns längre och det känns som att jag inte vill finnas heller. Ångest och panik bubblar ständigt i kroppen och jag kan inte leva nu. Jag lever då. Det är det enda sättet. Skulle jag leva nu, idag, skulle jag inte orka. Skulle jag tänka på nuet skulle jag gå i bitar, för det finns ingenting. Det finns, just nu, ingenting som hindrar. Ingenting skulle kunna gå fel om jag inte hade den där lillalilla tanken att det kanske kan bli bättre, det kanske kan bli någonting mer. Det lilla som gör mina dagar till verklighet är läskigt. När jag träffar människor och de berättar om allt de gör om dagarna, alla de träffar, allt pluggande får jag panik. Det gör fysiskt ont i hela kroppen. Ingenting jag visar och vill inte visa. Det vore otrevligt. Och det är inte deras fel. Det är mitt fel. Det är jag som har gjort fel. Jag vill upp till ytan igen för jag kan snart inte andas mer. Jag vill i alla fall se ljuset för snart blir jag blind. Jag är på botten och jag orkar inte. Jag orkar inte sitta fast för det gör ont. Jag orkar inte kämpa mer, för nu är det bara jobbigt och jag vill stanna och ta en paus. En lång paus. En evig.